onsdag 5 april 2017

Kom ihåg att du är värdefull

Delar av Nelson Mandelas installationstal i Johannesburg, Sydafrika, 1994: "Den största äran i livet är inte att aldrig falla, utan av att resa sig varje gång vi faller. Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till. Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår. Det är vårt ljus inte vårt mörker som skrämmer oss. Vi frågar oss, vem ska jag vara? Lysande, fantastisk, talangfull, underbar? Frågan är egentligen vem jag inte ska vara? Du är ett Guds barn. Att låtsas vara liten tjänar inte världen. Det finns ingenting upplyst i att gömma Din storhet för att andra människor inte ska känna sig osäkra.Vi föds för att visa den gudomliga skönhet som finns inom oss. Det finns inte i några av oss utan i alla. Och när vi låter vårt ljus stråla, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra detsamma. När vi befrias från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra."

Förra lördagen var min goda väninna Marie-Louise Forslund Mustaniemi och jag och lyssnade på prästen Mikael Bedrup i Munkhagskyrkan i Mariefred där han föreläste om sin väg genom livet. Han berättade helt öppet och naket om sin resa från fest till präst. Mikael bytte ut spriten mot Gud. Han började sin gripande och utlämnande berättelse med att citera Nelson Mandela. Det var vackert, det var sorgligt och det var äkta. Jag är glad för att jag åkte dit. Det var mycket kärlek och mycket värme i församlingen.

Pastorn i Munkhagskyrkan Ulrika Fridborg Doyle inledde frukostmötet med att prata om vårens hoppfulla tecken och påminde oss om att det finns alltid en vår - en ny chans - det finns alltid en ny vår för alla. Som sagt den största ära består inte i att inte falla, den största ära är att resa sig igen. Att du låtsas vara liten tjänar inte världen. Tro på dig själv; du vet väl om att du är värdefull!

Senaste veckorna har jag av olika anledningar funderat på att stänga ner min blogg. Under de åren när jag var mest aktiv bloggare var min blogg en av de mest besökta politikerbloggar i hela Sörmland. Bloggen var välbesökt, omtalad och även fruktad. Ibland, kanske rätt ofta, blev någon makthavare som hade gjort något mindre bra nämnda i en artikel på denna blogg. Även högt uppsatta tjänstemän kunde bli omtalade om de hade gjort någon fadäs. Ibland har jag varit för hård i min kritik. Jag ber om ursäkt och hoppas på förlåtelse för det. Ibland har jag bara skrivit det många tycker och tänker men inte törs framföra eller stå för. Att ta strid för dem och det man tror på kostar. Att vara frispråkig, ärlig och öppen har ibland ett mycket högt pris.

Nu tar min blogg en ny vändning. Jag kommer att skriva mer om de nära ting så som meningen med livet med mera och mindre om politisk käbbel och maktmissbruk. Jag vill skriva om alla de änglalika kärleksfulla medmänniskor jag har träffat och träffar på min väg här i livet. Jag kommer fortfarande att bevaka och försöka ha koll på vad våra makthavare håller på med. Men de kommer inte att få ha en lika stor plats eller utrymme på denna blogg längre. Världen behöver mera kärlek helt enkelt!


söndag 25 december 2016

Lycka är att kunna vara trygg och ärlig

Efter valet 2006 blev jag den första kvinnliga ordförande i Teknik- och servicenämnden någonsin. Det var ett spännande och roligt uppdrag för en samhällsengagerad person som jag. En sak jag kommer ihåg och som jag ofta funderar över är alla de rädda tjänstemän som fanns i organisationen. Något jag absolut inte har någon anledning att tro är annorlunda nu.

Högt uppsatta tjänstemän kunde säga till mig att de höll med mig i mycket av det jag sa. Men att de själva aldrig skulle våga yttra sig så frispråkigt och öppet som jag gjorde därför att de var just tjänstemän. Hur knäppt låter inte det? Vi skall komma ihåg att vi vid det tillfället hade ett kommunalråd som hade sagt till en journalist att tjänstemän skall hålla käften till tidningen. Jag kan skratta åt det i dag, men ingen skrattade då. De flesta höll sig för skratt och var tysta!

Nu har jag själv varit tjänsteman ett år i Strängnäs kommun. Det har varit en lärorik och spännande resa. Så mycket prestige och maktmissbruk som jag har sett under det här året hade jag faktiskt ingen aning om att det fanns i vår kommun. Det är alltså mycket värre än vad jag trodde. Ingen rolig upptäckt dock, men viktigt att veta. Jag vill dock tillägga och starkt poängtera att jag beundrar och stöttar alla tjänstemän och politiker som kämpar på och arbetar hårt som flitiga arbetsmyror för att få till stånd en förändring. Ni vet till slut händer det! Till slut gör vi om och gör rätt!

Många saknar nog centerns kommunalråd Torgny Jonsson. Han var en hederlig och ärlig politiker som verkligen lyssnade på de han företrädde; sina väljare och andra kommuninvånare. När jag arbetade som Moderaternas gruppledare på kommunhuset kunde han komma förbi mitt kontor och testa sina tankar och idéer på mig. Gick jag i "taket" så hade han fått ett besked liksom.

Det farliga är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad. Så sade Martin Luther King och jag är benägen att hålla med honom. I dag har jag lyssnat på Olof Wretling i P1. Han pratar så klokt om rädsla och skam.

Under det här året jag har arbetat som tjänsteman har jag ibland känt verklig rädsla. Den har krupit in under skinnet på mig och gjort mig både sömnlös och orolig. När man kommer in i en organisation utan fasta rutiner och heller ingen utbredd tradition av att hjälpa varandra så är det inte alltid lätt att orientera sig. Att vara skolkurator på en skola innebär oftast att man är ensam i sin roll. Det finns många lärare, assistenter, lokalvårdare med mera, men bara en kurator.

En av domkyrkans församlingsmedlemmar sa till mig nyligen att hon tror att jag lider när någon inte lyssnar på mig. Jag har funderat mycket över de orden. Den maktlöshet jag känner när högt uppsatta politiker inte vill lyssna på oss som arbetar ute i verksamheterna den tynger. Den känsla av maktlöshet gör mig självklart uppgiven, men den gör mig också än mer ivrig efter att sträva efter en förändring. Gladast och snällast vinner!


onsdag 30 november 2016

Klassbakgrund spelar roll

Linda Nordlund har i dagens SVD skrivit den viktigaste text som har publicerats i någon svensk tidning på mycket länge. I artikeln "Föräldrar spelar roll" förmedlar hon allt vad jag själv har försökt att göra till politiker i mitt eget parti här i Strängnäs under en lång tid. Mitt parti Moderaterna har inte lyssnat alls, huruvida det handlar om okunskap eller ovilja eller bådadera vet jag ärligt talat inte. Jag hoppas det bara handlar om ren och skär okunskap därför att det är enklast att göra något åt. Ovilja är svårare att hantera.

För er som inte vet så arbetar jag som vikarierande skolkurator på en av kommunens största kommunala skolor, Åkerskolan, även Lännaskolan med 17 elever fördelade på 4 årskurser ingår i rektorsområdet. Redan i våras skrev jag till ordförande i barn- och utbildningsnämnden Patric Johansson med flera om min oro för den kommunala skolan.

Ca 40 procent av våra grundskoleelever i Strängnäs kommun går i friskolor. Friskolor är inte privata skolor som många tror, det handlar om skattefinansierade skolor som politikerna inte har insyn i och heller inte någon beslutanderätt över, det kan vara därför de går så bra? Det finns i alla fall ingen friskola som skulle ha drivit en skola med enbart 17 elever därför att det för det första inte är ekonomiskt hållbart att ha en så liten skola och för det andra inte pedagogiskt försvarbart.

Här om dagen stod vårt kommunalråd Jacob Högfeldt (M) i Folkets hus i Åker, som han har beslutat att kommunen skall köpa, att det tar ca fem år att "fixa" skolan. Jag gråter inombords, jag tänker på alla de elever som behöver stöd och hjälp nu och inte får det.  När jag som medlem i Moderaterna stod på torget var engagerad i valrörelsen 2014 så stod jag på torget och pläderade för Strängnäs moderater med budskapet tidig insats - trygga barn. Tidig insats är viktigt!

I dag är det våra största partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, som styr Strängnäs kommun. Båda partierna kallar sig arbetarpartier som brinner för skolfrågorna. Vår nya skolchef Tony Lööw skall fixa skolan, kanske på etthundra dagar? Lööw är jättetrevlig och säkert en hyvens kille med både stora kunskaper och ambitioner och jag hoppas att han kan leva upp till våra förväntningar.

"Trots alla satsningar misslyckas den svenske skolan med sitt viktigaste uppdrag - att vara en murbräcka mot klyftor och klasskillnader." I våras var det bara strax under 60 procent av våra elever i nionde klass från Paulinska, Karinslund och Åkerskolan som klarade godkända betyg i alla ämnen. Om det är så att skolorna inte längre jämnar ut orättvisorna vi föds in i, utan snarare förstärker dem, försvinner kanske själva poängen med en skattefinansierad skola?


måndag 28 mars 2016

Störst av allt är kärleken

Den här norske tidningsartikeln inspirerade mig till att skriva de här orden:

Polarisering är farligt; att dela upp varandra i vi och dom är roten till allt ont. Varför är det bäst att vara lagom? Varför är många rädda för att sticka ut? Varför är många rädda för att ta ställning? Ingen människa är en ensam ö. Alla är vi beroende av andra människor. Blir vi utfrysta kan vi dö. Därför väljer många av oss att vara tysta. Det blir enklast så. Utanförskapet har ett högt pris. Motsatsen till utanför är integration och kärlek.

Jag tänker på sången jag lärde mig när jag var liten om att Jesus älskar alla barnen; både röd och vit och svart är detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord. Jag är också övertygad om att Jesus älskar tex en vänsterpartist lika mycket som en socialdemokrat eller en moderat. Jag är också säker på att han gråter lika mycket över en död muslim som en död jude eller en död kristen.

Vi lever i en värld där de som hatar livet dödar de som älskar livet. Många av dem använder religion som en ursäkt för att döda andra. Andra gånger gömmer de sig bakom en ideologi; ibland både och. Men det är människor som dödar. Det är människor som väljer att ta svärdet, bomben eller något annat och döda sin medmänniska med.

Polariseringen är farlig; den dödar! Fördomar har vi alla och för varje fördom vi lyckas bli av med blir vi lyckligare och rikare. Jag är stolt över att ha vänner från alla samhällsklasser. Jag är glad för att jag har både borgerliga och socialistiska vänner och alla däremellan.

När jag var liten visste jag inte vilka av våra vänner och bekanta som var troende eller ej; jag visste heller inte vilket parti de röstade på. Min pappa talade inte om människor på det viset. Folk är folk sa min pappa alltid. Jag har lärt mig bedöma människor efter deras handlingar och inte utifrån deras partifärg, hudfärg, religionstillhörighet och annat som vi helt oskyldigt är födda in i.

Vi väljer inte vilka föräldrar vi får. Vi väljer inte vilket land vi föds i. Vi väljer inte vilken samhällsklass vi föds i. Alla val vi gör gör vi mycket senare i livet och då i stor grad påverkad av alla de saker vi inte har valt. Fyll ditt liv med kärlek. Välj kärleken!

söndag 20 mars 2016

Överklassnazismen och Reinfeldthatet

Det var ingen upplyftande läsning att läsa artikeln i dagens DN om vreden på Östermalm, man kan bli både orolig och deprimerad av mindre! När delar av överklassen tappar vettet är vi på en mycket farlig väg. Ekonomiskt bortskämda och starkt segregerade östermalmsbor är oroade över invandringen. Man tar sig för pannan. Har invandringen på något sätt drabbat dem negativt?

Man blir både uppgiven och ledsen när man läser: "Reinfeldthatet i delar av högborgerligheten har likheter med Palmehatet, säger historikern Heléne Lööw. – Östermalm är ju en högborg för de gamla moderaterna. Reinfeldt var aldrig en av dem. När han lämnar scenen med uppmaningen på Norrmalmstorg att 'öppna era hjärtan' cementeras bilden av honom som förrädare. Vi underskattar ofta vreden som politisk drivkraft." Vi får inte låta hatet vinna.

Jag rekommenderar alla att läsa den här informativa och viktiga artikeln. Hitler kom också in i finsalongerna. Han hade aldrig kunnat genomfört massmord på judar, romer med flera om han inte hade fått stöd hos de väletablerade i samhället.

Den före detta riksdagsledamoten för socialdemokraterna Widar Andersson bagatelliserar utvecklingen och anklagar DN för att använda sig av det ryggmärgsmässiga valet av journalistisk vinkel i uppdelningen av snälla och dumma. Oavsett vad Widar Andersson hävdar så är det normaliseringen av rasisternas åsikter som är det stora problemet. DN reportage borde få oss att vakna.

Före detta finansminister Anders Borg (M) säger: "Över hela Europa ser vi hur vänster- och högerpopulistiska partier ifrågasätter alla reformer. Vi har en folkomröstning i Storbritannien och en presidentvalskampanj i USA som drivs mot bakgrund av att folk är argare än någonsin tidigare i modern tid. Trots att alla faktorer som normalt brukar driva upprördhet – inflation, ekonomisk stagnation, krig – inte är så tydliga. Vi trodde… att när väljarna blir mer välutbildade och i mindre utsträckning röstar efter klass och region så får vi en demokrati som är enklare och klokare, mer långsiktig, men det kanske visar sig vara mycket svårare än vi trodde. Vi kanske får Donald Trump istället." Gud bevara oss väl! Eller som en amerikan skulle sagt; God bless america!

onsdag 11 november 2015

Om utanförskap och mobbning

Man pratar ofta om utanförskap i Sverige och då om invandrares utanförskap och de såkallade utanförskapsområden. Det finns många människor som lever i utanförskap även i innanförskapsområden och alla som bor i utanförskapsområden är inte per automatik utanförstående. Som sociolog har jag läst mycket om begreppet utanförskap. Som människa har jag stor personlig erfarenhet av att vara utanförstående; att leva i ett smärtsamt utanförskap.

Häromdagen fick jag ett mail från en tjej som hade växt upp i samma bygd i Norge som jag. Hon skrev bland annat: "Som voksen har jeg mange ganger tenkt tilbake på deg. På det vakre og triste barnet som kanskje ikke hadde det bra. Jeg hadde verken erfaring eller vett nok den gang til å forstå hva jeg så, eller mot til å gjøre noe med det. Men som voksen har jeg lurt på hvem som så deg - og inderlig håpet at det var noen. Som voksen har jeg også lurt på om jeg som barn var med på å stenge deg ute? Jeg tror ikke det, men jeg vet jo heller ikke hva jeg mer eller mindre bevisst kan ha gjort. Om jeg krenket deg, ber jeg om tilgivelse". Jag kommer att kalla tjejen för Olga i min text. Hon heter något annat i verkligheten.

Jag blev utsatt för mobbning i skolan varje skoldag från första klass. Först når jag som föräldralös tolvåring kom till en ny kommun, sjuttiotre mil hemifrån och började i sjunde klass, slutade den mardrömmen. Jag var det utfrysta och moderslösa barnet som ingen brydde sig om. Jag hade ett helvete i skolan och ett helvete hemma. Som vuxen har jag funderat mycket över vilket helvete som var värst för mig att vistas i; i hemmet eller i skolan?! Jag har kommit fram till att mitt barndomshem nog är det värsta helvetet jag har upplevd. Att som litet barn dagligen utsättas för psykisk och fysisk misshandel sätter sina spår. I dag vet jag att man kan "reparere" en förlorad barndom, om man överlever vill säga. Jag vet också att det tar mycket längre tid än vad många tror. Det har varit smärtsamt för mig, att det har tagit mig så lång tid att bli en hel människa.

Jag tackar ofta Gud för min trygga anknytning till min fantastiska pappa Jostein Edgar. Han dog framför mina ögon när jag var tolv år. Jag var pappas flicka och faderskärleken han gav mig ger mig fortfarande styrka 36 år efter att han dog. Pappa var min signifikanta andra; han bekräftade mitt värde som människa. Jag visste, tack vare min pappa, innerst inne i både min själ och i mitt hjärta att jag inte var värdelös.  Jag var värdefull!

Trots det så har jag alltid känt mig utanför och utanförstående. Är man ensam om/i sina erfarenheter så är det inte så konstigt att man känner sig annorlunda. Olga kände sig också mobbad och utanför. Hon tillhörde inte heller det tuffa tjejgänget som bestämde vem eller vilka som var värda deras uppmärksamhet och respekt. Jeg skriver til Olga: "Det gjør vondt å høre at du også følte deg utenfor og at du ble mobbet. Vi klarte ikke å hjelpe hverandre den gangen, men vi hjelper hverandre nå, det var meningen."

Olga skriver så här: "Ja, jeg kjenner det er noe veldig fint i dette å kunne se hverandre nå, når vi ikke kunne det den gang. Noe er tidløst. Noe av kraften i nuet kan kanskje smyge seg inn i den ensomheten som var." Tårarna rann nedför mina kinder när jag läste detta. Kraften och kärleken kan smyga sig in i den ensamheten vi kände då! Absolut! Med gemensamma krafter kan allting ske. Allt som är vackert kan blomma och växa då.

Jag kommer så väl ihåg när jag som 15-åring bodde på ett flickhem i Norge ett år. Jag kände mig utanför där också. Det var tuffa tjejer som bodde där. Några hade missbrukat droger och bott på gatan. Jag var "bara" föräldralös, för övrigt det enda föräldralösa barnet där. Jag skar upp min ena handled och fick sy ihop såren på sjukhus. Jag ville känna mig som en av de andra flickorna, de som hade uppskurna armar och hemgjorda tatueringar. Jag skämdes så in i norden efteråt och saken blev inte bättre av att ingen pratade med mig om vad jag hade gjort. Jag syddes ihop sen var det klart!

När jag i går kväll såg Kalla fakta del 6 "Mitt barn är en IS-soldat" på TV4 tänkte jag mycket på utanförskapets konsekvenser. Jag gråter med de förtvivlade mammor som har förlorat sina barn till den djävulska terrororganisationen IS. De som värvas till terrororganisationen är många gånger bara 15 till 20 år gamla. Det är i den åldern människor söker sin identitet och letar efter gemenskap. Det är en sårbar ålder. Det är farligt lätt att vilseleda unga vuxna. Det finns politiker i Sverige som kämpar emot den radikaliseringen som pågår i vårt land. Folkpartisten Gulan Avci är en av dem.

Det finns duktiga journalister som har förstått problemet med den ökande polariseringen i Sverige där människor från vänstern- och högern slåss om vem som är god och vem som är ond. Medan de goda slåss får ondskan fritt spelrum! Erik Helmerson på DN skriver: "Vi har kommit dithän att ett dåd i sig självt, dess avsikter och effekter, blivit sekundärt. I stället handlar allt om gärningsmannen. Mer specifikt: Vilken grupp hen tillhör. Gruppen är allt." Akkurat! Gruppen är allt. Så har det varit länge i Sverige och det är förödande.

De allra flesta människor väljer inte grupp. Oftast tillhör vi samma grupp som vi har växt upp i hela livet genom. Vi föds nämligen in i religon, kultur, politik och klass. Så fundamentalt tråkiga är vi flockvarelser. Vi har dock alltid mer eller mindre varit sökande människor, vi söker efter meningen med livet; meningen med vårt liv. De som inte känner sig som en del av majoritetssamhället söker sig till en annan gemenskap. Människan är inte en ö. Samhörighet är en nödvändighet för att vi skall överleva. Ensamhet dödar. Utanförskap skapar farliga människor. Kärlek och medmänsklighet är botemedlet!

torsdag 29 oktober 2015

Vilka är onda? Vilka är goda?

Jag är ett norskt efterkrigsbarn. Min norske pappa och hans familj blev utslängda från sitt hem av tyskarna under andra världskriget. Många norska familjer drabbades hårt under den tyska ockupationen. När jag var barn trodde jag att det var tyskarna som var onda. Under kalla kriget fick jag känslan av att det var ryssarna som var ondskan personifierade. När jag som ung gick med i ett norskt borgerligt parti fick jag veta att det var jag och mina partikamrater som var den osolidariska och onda högern. Efter att jag flyttade till Sverige och blev aktiv moderatpolitiker har jag fått det "bekräftat" flera gånger att det är sant att högern är lika med satan själv. Jag är trött på den här polariseringen. Jag är orolig över utveckligen.

När jag har delat artiklar på twitter eller facebook skrivna av Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har jag blivit ifrågasatt av vänner på facebook. Människor har lite subtilt insinuerat att jag är rasist. Det är obehagligt! Svenska Dagbladet är inte en rasisttidning. Det är en seriös dagstidning på samma nivå som Dagens Nyheter. Under mina snart 23 år i Sverige har jag ofta fått försvara mitt val av parti. Flera har ifrågasatt hur jag, som så tidigt i livet blev föräldralös och utsatt, kan välja att vara med i ett borgerligt parti. Jag har fått så många dumma frågor så jag häpnar. Vad är det för fel på folk?

Nej vänstern har inte monopol på godhet! Ja även borgerliga politiker kämpar för social rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. Bara för att vi har olika uppfattningar om hur vägen till ett perfekt samhälle ser ut så är det inte samma sak som att någon av oss har monopol på godhet.

Läs Nathan Shachars text i DN i dag.

Erik Helmerson på DN skriver: "Det är svårt att glömma hur Aftonbladets ledar- och kulturskribenter regelbundet kopplat ihop anständiga högerdebattörer med Anders Behring Breivik och slängt rasistanklagelser omkring sig som konfetti. Radikala högerröster som Marcus Birro och Pär Ström mobbas bort ur debatten, radikala väns­terröster som Kakan Hermansson och Maria Sveland får jobb i public service. Föreställ er tonen hos Aftonbladet om det var tvärtom."